januari 3, 2012 § Lämna en kommentar

Dygnet har tjugofyra timmar och jag måste sova och jag måste äta och jag måste tvätta och jag måste träna och jag måste andas och sedan är det bara några timmar kvar och det är snart dags att sova igen.

Och någonstans här hinner jag känna – att min tid endast går ut på att vänta. Att liksom trassla mig genom känslor som; Förståelse -trygghet- nyfikenhet – missförstånd – längtan – leenden – tårar – erkännande -ensamhet – tystnad -kontroll – sanning – intresse – ursäkter – kärlek – kyssar – avstånd – frustration – stormar – drömmar – resor – framtid.

Allt känns precis samtidigt. Vet vad jag behöver och vad som känns – men lär mig under tiden att jag måste be för att få, undra för att få svar. Ingenting kommer gratis, ingenting överraskar och mönstret omringar mig från det att jag vaknar till att jag somnar. Emellanåt låtsas jag att jag inte alls väntar, låter mig ha roligt och ler för det lilla. Och då känns det plötsligt så enkelt och jag undrar varför jag inte alltid känner så. Att välja det enkla framför det svåra. Jag vågar fråga några frågor till – vad som skulle få tiden att kännas lite mer levande – att alltid vilja veta mer –  att ta mig framåt i lagom takt.

Jag vill kunna göra detsamma. Kunna ge allt som jag har. Kunna ge nyfikenheten, engagemanget, att finnas där, otvivelaktigt, nära, och släppa rädslorna. För när du ler i samma stund som mig – då först stannar tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Honeyskies.

Meta

%d bloggare gillar detta: