Live life like you mean it

Jag har precis kommit hem efter två veckors semester i Thailand, och i precis samma ögonblick som planet tar svensk mark slår det stora vemodet till och jag vill bara vända och åka iväg igen.

Jag är fortfarande brun och varm ifrån gårdagens solande. Håret är lika vitt som snön utanför fönstret. Och hur äckligt det än må låta så drar jag drar mig för att ta tag i tvätten för att få behålla den klibbiga doften av rökelse i kläderna, och sandkornen i sminkväskan.

Att komma hem till en tom, fräsch lägenhet brukar vanligtvis kännas befriande. Nu känns det mest som ett konstigt påhitt. Vadå, ska jag bo här nu? Tänker på ljudet av människor, på dofterna,  smaken av nypressad mango-shake, på hur enkelt det är att ta sig fram mellan en plats och en annan. Känns nästan som om jag landat på en planet jag aldrig tidigare varit på.

Någonstans vill jag att mitt liv ska ta en annan riktning, och min enda naturliga lösning är att hitta nya destinationer – på kartan.  Världen där ute är alldeles för stor, vacker och förunderlig för att det ska kännas motiverat att stanna kvar på samma plats för lång tid. Men detta tycks bara fungera kortvarigt – för man kommer alltid hem, oavsett hur man än gör.  Jag tänker att någon gång kommer jag att möta en person som guidar mig till nya destinationer – nya faser. En person som ger mig beröm och peppar i alla möjliga konstiga val! Någonstans så slutar alltid min resa här – i Sverige – i tryggheten, för att jag någonstans väljer det själv. Jag väljer att stanna i Sverige och försöker designa mitt liv här – för vart jag än åker i världen så följer ändå känslan av kortvarighet med mig.

Jag skriver ofta dagbok, och något jag brukar göra är att avsluta varje inlägg med att nämna någonting som varit bra med dagen. Det påverkar hjärnan att plocka upp det positiva och tillslut händer det automatiskt utan minsta ansträngning! Det finns knep för allt, det gäller bara att hitta viljan att förändra det som känns, eller det som saknas i livet. Ibland kan det handla om något så enkelt som att hotta upp vardagssysslorna med något som inspirerar; Välj tv-program som får dig att bli glad, lyssna på musiken som känns lite extra, blunda när du äter os.v ;) Om jag väljer att ställa frågorna som cirkulerar i huvudet på ett positivt sätt, så leder det oftast till positiva svar.  Det handlar egentligen inte om att Sverige är ett grått trist land, det handlar om att jag har den inställningen. Det blir som jag tänker – eller det jag fokuserar på växer.

Sakta tonas världen bort ur kroppen. Sakta blir mina väggar mitt hem igen. Ge mig två dagar och jag är tillbaka och simmar bland alla andra ankor i ankdammen igen :)

Nu är planen att leva livet vart jag än befinner mig – vara den person jag är när jag reser, ha med inställningen, nyfikenheten och öppenheten i allt som jag gör!

Senses.

På tuben. Absofacto i lurarna. Precis upptäckt dem genom filmen Perfect sense. Vilken sjukt bra film. Berörd i alla sinnen och inte minst själen. Jag önskar mig den känslan de skapat i filmen mest i hela hela världen. Att älska någon passionerat utan att kunna (behöva) se, smaka, dofta eller höra. Att bara se bilder flimra förbi i huvudet. Minnen utan sinnen.

Utanför är träden nästan nakna. Södermalm – slussen – Götgatan – Gullmarsplan – bron – mörkret – människorna och ljusen i fönstrena. Människor som bär på påsar. Samma påsar. Olika liv. En man i mörkt skägg stöter emot sin sko mot min. Jag tittar upp och vi ler. Han har en blå jacka och något lättsamt i blicken. Han ber om ursäkt och jag går av vid min station. Jag tittar efter honom när tåget åker vidare. Han ler fortfarande.

Nerver.

Jag tänker på kärlek. Hur man ibland är sådär kär så man inte behöver kyssa någon på flera månader för att den man är kär i inte finns med läppar tillräckligt nära och när det inte finns någonting som mäter sig med hans läppar ändå. Och hur man i andra stunder bara är så kär i kärleken eller i känslan av kärlek att man desperat suger sig fast vid någon och kramar om hans kropp så att man nästan tror att han ska gå av och kysser så hårt och intensivt att just den minuten, de sekunderna, finns inget annat än två människor på hela jorden och det är jag och han. Att känna någon i sina nerver. Gud vad fint det är.

weightless – and you live in me.

Höstdagarna går mjukt förbi.
Brinnande löv lyser i ögongloben när jag tar mig till jobbet – när jag tar mig hem. Hjulet snurrar fortfarande, men åt rätt håll. Kanske för att jag någonstans under sommaren tappade glöden – gnistan – lusten – det kändes för ett tag som om jag tappade andan och försvann. Men nu sakta kommer den tillbaka – lusten att göra – bara vara – andas.

insta

I can’t make you love me

Älskade, underbara, fantastiska Bon Iver!

Turn down the lights,
Turn down the bed,
Turn down these voices, inside my head.
Lay down with me, tell me no lies
Just hold me close, don’t patronize me
Cause I can’t make you love me
If you don’t
You can’t make your heart feel
Something it won’t

Let me fly

I met you, you took my heart, wrote my life
before I could start

I met you, you came with longing
Took my heart to your own belonging.

Leave me here, let me fly over stars
Leve me now, let me fly, let me go far

All my dreams fell into sand and sadness
I couldn’t breath and my soul was empty

But baby, can’t you see, we are smothering our love
We don’t know where to start, how to love

Leave me here, let me fly over stars
Leve me now, let me fly, let me go far

Annielle – Let me fly

 

molntussar.

  

  

   

friday.

Jaha. Fredag. Utanför finns ögon, finns grannar, finns glitter, finns allt. Tusen tankar blinkar som silverfiskar framför och bakom ögonlocken.

För ungefär en vecka sedan vaknade jag en morgon, och kände ungefär som jag har gjort nästan alla andra morgonar det senaste året. Jag kände varken eller. Jag tänker att jag är enkel. Gillar enkla saker, gör det som jag tycker känns rätt och mest ärligt. Men ibland så glömmer jag att tänka på hur det påverkar, vad effekten blir dagen efter, om ett år. Jag har alltid tänkt att jag ägt tiden och gjort vad jag velat med den. Men så småningom inser man att det är så lätt att bli fångad i mönster.

Han öppnar dörren. Sliter av mig kläderna, antingen med blicken eller kroppen. Hans ögon är snälla, ler, och gömmer en massa hemligheter. En varm famn och blick. Ändå är jag kvar på en och samma punkt, och märker inte hur livet kör om mig. En dag vaknade jag och låg kvar i sängen och stirrade i taket och det tog mig timmar innan jag kunde komma på vad jag skulle göra med dagen, med livet, med allt som var en mening. Någonstans förstod jag att jag sovit i över ett år utan att märka det. Jag hade dansat i vinden, blåögd. Han låg i soffan en måndag, en söndag och jag kom alltid dit. Tunnelbanan tog mig alltid dit.

Insikter har börjat krypa innanför skalet. Samtidigt så tänker jag på soffan. På hur han ligger bakom mig och andas tungt. Vi skedar, somnar, skrattar om vartannat. Jag glömmer livet utanför. Glömmer att titta i taket, glömmer allt. Ser hur hans ögon brinner. De snälla ögonen. Hemligheterna. Hans tankar om att allt bara är stunden som är nu. Ingen morgondag. Vet inte om han tänker alls. Jag skulle aldrig beskriva honom som kall, som hård, som självisk. Även om orden ibland kommit upp, som om dem skulle passa in på något sätt.

Han lägger sig på rygg, berättar något om vad han gjort i helgen. Där utanför dörren. Jag ler och gråter samtidigt. Kan inte bestämma mig. Men jag ler mest.

Han känns som något jag på riktigt skulle kunna längta efter, om han tillät. Ena dagen ett hjärtslag bredvid och andra dagen en främling. Någon jag litar på, fast jag egentligen inte vet någonting.

Imagine dragons

Skönt, glatt, tungt – I’m on top of the world!

 

one day, maybe

Tänker på honom, hans viljor, hans tid och alla olika skepnader han tar. Om hur jag spenderar flera timmar om dagen med att hoppas – drömma – önska. Och hur jag aldrig kräver några svar och vetskapen om att det aldrig kommer att bli något mer än vad det är. Jag har ingenting att förlora längre. Han är redan på väg längre bort – mot en annan destination, och han vill stanna så. Men jag bara känner, tänker, vet att han inte kan säga att det där inte fanns, den där känslan av att inte vilja nå slutet. Det är bara så ologiskt, ofrånkomligt och otroligt naivt att jag vill träffa honom igen och igen och igen, även fast jag är tusen själsliga mil bort.

Att inte veta skillnaden på idag och igår. Att känna hjulet snurra fort, men åt samma riktning. Det känns precis som då man man kollar klockan direkt efter man kollat klockan bara för att försäkra sig. Känns som om jag borde veta bättre. Sedan tänker på hur det känns att vakna upp i natten och höra hans andetag bredvid.

see it in a dream – chase it in a song – but you reach out your hand to touch it and it’s gone, long gone

Ibland när jag vaknar på morgonen har jag glömt vilket år och vilket liv jag befinner mig i. 

Varken regnbågsfärgat eller svart. Meningar som blivit hängande i luften och dagar som flimrat förbi. Sommaren före. Sommaren i väntan på. Sommaren av längtan. Sommaren jag har inte någon aning. Sommaren osäker. Sommaren efter. Sommarens slut?

 

 

There’s a solid line between love and lust.

Jag har mer och mer börjat tänka på vad som är värt att lägga min energi på. Om det är passion som känns i hela kroppen, är det värt att släppa sig själv helt även om det inte blir ett lyckligt slut? Är det värt att brinna bara för en stund? Jag vet inte längre hur jag ska definiera kärleken. Passion, spänning, spontanitet, lycka, närhet. Tålmodig, vänlig, inte självisk och stolt…

Alla de gånger jag önskat lämna, men inte lämnat. För att jag fortfarande skakar av passion, av lust, av tvivel, av hopplöshet. Av att inte vilja släppa något som fortfarande känns. Att jaga, falla dit, och tillåta sig själv att fortsätta. Kärlek och livet ska vara verkligt, inte en fantasi.

blue.

Let’s go someplace where we can each be alone.

Stirrar i ett mörkt tak och inbillar mig att jag ser en massa saker. Lyssnar på regnet utanför. Porlande nedför stuprännan, ned mot gräset. Förundrad över hur skönt det är att gråta ibland, precis som att le.

En dröm någonstans skulle vara att trivas i min ensamhet. I att lägga all tid och fokus på mig själv. Att gråta för mig själv, över mig själv. Att känna att det jag skriver om egentligen bara handlar om mig själv. Istället är det tvivlet. Jag åker långt bort från Stockholm och från mig själv. Landar mjukt men slår emot. Tvivlar på varje ord, varje val. Varje val som leder till ett nytt val. Jag tvivlar på precis allt.

Skulle det som vi har bli något om vi försökte? Eller är det så att det vi har inte är något på egen hand. Det bara är något som vi en gång skapade. Kanske vill du inte tillräckligt, och kanske vill jag inte att något ska förändras. Allt annat förändras runt omkring, men inte det här.

För jag är där nu, där ingen som rör mig är intressant. Inte ens de som intresserar mig intresserar mig tillräckligt nog. Om jag skulle släppa taget nu, skulle jag falla – falla i regnet och följa med strömmen. Långt långt långt bort, från tvivel men framförallt från det som är något.

Det som är så synd bara är att jag måste känna mig ensam i mitt tänk. Jag hör vad som sägs, och vågar inte släppa taget. Men vem förstår mig?

Twist & Tango

juni.

Tänker på långa sommarnätter, en junimånad som snart passerat, och en juli som ligger framför. Tänker på lugnt kluckande vatten, på vågor som skvalpar. På vind, fräknar, andetag. Tänker på kvällar i skärgården, på att se kvällsljuset sådär pirrande vackert. Tänker på hur det skulle vara att uppleva allt det här, bredvid någon som upplever samma sak. Ovillkorligt och oändligt. Hur världen snurrar och krymper på samma gång. När någon speciell, känns speciell i just den stunden.

Paulo Coelho

If you love someone,
you must be prepared to set them free.